En juvelerare och hans affär
Är upphov till att allt så dystert är
En dag framför hans fönster dröjde jag
Då någon plötsligt sa: Goddag!

Det var en glad ung man med solvargsgrin
Som bad mig följa med som smakråd in
Han sökte något att sin fästmö ge
Och bad så snällt att jag gick med

När det är sol och vår
Och man är nitton år
Är det så lite man förstår
Och alla flickor små
Bör låsas inne då
När vintern går mot sol och vår

Väl I butiken fann han inget sen
Och snart så stod vi utanför igen
Jag sa Adjö! och hade börjat gå
När han skrek: Vänta, hör nu på

Som ett bevis för tacksamheten hans
Ville han bjuda mig på lunch nå en stans
Det var ju vårens första solskensdag
Så jag var dum nog svara ja

När det är sol och vår
Och man är nitton år
Är det så lite man förstår
Och alla flickor små
Bör låsas inne då
När vintern går mot sol och vår

Han konverserade med elegans
Och bjöd det bästa som på stället fanns
Men sen han gått att ringa till en vän
Så kom han inte mer igen

Och rockvaktmästaren sa
Jo, damens man tog damens päls
Och gick till skräddaren, han
Så jag fick ringa till min egen Knut
Som mig från notan löste ut

När det är sol och vår
Och man är nitton år
Är det så lite man förstår
Och alla flickor små
Bör låsas inne då
När vintern går mot sol och vår